Abstraktioner
Jag borde ha skrivit igår, då tankarna fortfarande var klara.
Idag känner jag ingenting, eller allt på samma gång kanske. Jag känner mig ensam. Inte på det där vanliga sättet som gör att människor söker kontakt med andra via kontaktannonser eller börjar en kurs i thailändska - inte för språkets skull utan för de nya människorna. Ensam som i ett ändlöst trevande efter någon slags samhörighet som aldrig fulländas. Jag saknar någon att växa med, någon som får mig att känna mig vacker. Någon som säger att jag är den han valt att leva sitt liv med, som alltid funnits där.
Jag försöker skapa en mening i en tillvaro som känns allt mer meningslös ju mer jag funderar över den. Jobb, skola, pengar - allt är så absurt. Ett råtthjul som aldrig slutar snurra. Vem står med piskan och vem håller i moroten? Är det värt allt? "Du kan knappast dansa - jag har sett dina patetiska försök". "Fyfan vad äckligt det ser ut när du äter". Ord som sårar, meningslöst, svider som klor i ögonen. Helt utan substans och innehåll men ändå så träffande. Jag vet inte ens varför det spelar någon roll.
Du fick mig att känna mig vacker, vi skrattade tillsammans, vi stärkte varandra. I en värld som var allt annat än iögonfallande skapade vi en mening i tomrummet. Jag saknar den tiden, jag saknar de människorna. Var det bara en illusion? Har jag drömt allt?
Finn trygghet och förvissning i dig själv. Inget ruckar ett fundament bundet i rörelse.
Idag känner jag ingenting, eller allt på samma gång kanske. Jag känner mig ensam. Inte på det där vanliga sättet som gör att människor söker kontakt med andra via kontaktannonser eller börjar en kurs i thailändska - inte för språkets skull utan för de nya människorna. Ensam som i ett ändlöst trevande efter någon slags samhörighet som aldrig fulländas. Jag saknar någon att växa med, någon som får mig att känna mig vacker. Någon som säger att jag är den han valt att leva sitt liv med, som alltid funnits där.
Jag försöker skapa en mening i en tillvaro som känns allt mer meningslös ju mer jag funderar över den. Jobb, skola, pengar - allt är så absurt. Ett råtthjul som aldrig slutar snurra. Vem står med piskan och vem håller i moroten? Är det värt allt? "Du kan knappast dansa - jag har sett dina patetiska försök". "Fyfan vad äckligt det ser ut när du äter". Ord som sårar, meningslöst, svider som klor i ögonen. Helt utan substans och innehåll men ändå så träffande. Jag vet inte ens varför det spelar någon roll.
Du fick mig att känna mig vacker, vi skrattade tillsammans, vi stärkte varandra. I en värld som var allt annat än iögonfallande skapade vi en mening i tomrummet. Jag saknar den tiden, jag saknar de människorna. Var det bara en illusion? Har jag drömt allt?
Finn trygghet och förvissning i dig själv. Inget ruckar ett fundament bundet i rörelse.
Kommentarer
Trackback
