Magdalena

Det sägs att när man når en viss ålder förändras ens perspektiv på livet, på sig själv och på relationerna man har omkring sig. Kanske blir man mer benägen att förlåta, men framför allt att förstå människors medvetna och omedvetna val som skapat konsekvenser för omgivningen. Själv så tror jag att det är svårt att leva ett helt liv utan att förändra sin världsbild, sina värderingar och sitt synfält. Som människa växer man trots allt varje dag.
Det var längesedan jag såg henne nu, A. Hon och jag var mer lika än vad jag vågat hoppas på. Förutom blodsbanden fanns där ett outtalat band som hon och jag skapat efter år av misär och skratt.
Jag minns när vi var ute med hundarna i skogen. Miljön där var så talande på något vis, träd efter träd. Inga människor kunde skådas, bara milslånga vidder och ett fåtal fåglar som flög vid trädkronorna. Samtalen var ytliga och djupa på samma gång, existens mötte estetik. Vi drog slutsatser om världen, om människor och om oss själva. Självklart visste vi vad som var fel, och hur det skulle lösas. Vi brukade sätta oss i ett av skjulen på fotbollsplanen. Det var på den tiden då jag rökte. Jag minns att jag beundrade henne för hennes sätt att tända cigaretten på. Det var något med munnen och de djupa andetagen som fick mig att känna mig lugn.

Jag minns när vi låg uppe i hennes rum på ovanvåningen. Hon hade en tvåsitsig soffa som stod intryckt i ett av hörnet av rummet. Där låg hon på rygg med benen uppe på ett av armstöden. Jag brukade ligga i sängen, eller på golvet. Precis som ute i skogen, pratade vi om livet, om människor och om oss själva. Jag minns att jag kände samhörighet, men jag var nog lika rädd då som jag är nu.

Plötsligt hände något i hennes liv, något som alltid funnits där men som av någon outgrundlig anledning förvägrats ge sig uttryck. Hennes ångest och rädsla lyckades på något sätt ta övertag. Det var så mycket som förändrades, och samtidigt visste jag att det alltid funnits där inuti henne. Jag förstod så väl när hon berättade. Vi delade ju trots allt samma tankar.
Idag vet jag inte var hon är. Jag har försökt släppa det och släppa henne. Men det är svårt att glömma någon som man levt ett helt liv med. Någon som är som man själv är. Jag är inte arg eller bitter. Jag saknar henne varje dag, men saknaden känns inte bitter. Jag måste försöka förstå henne, även om hennes val har sårat många omkring henne. Jag vägrar att tro att hon är elak rakt igenom, för jag har upplevt så många fina stunder tillsammans med henne. Jag minns ett sms hon skickade till mig. "Jag älskar dig, m. För att du är du, och för att jag är jag. /A."
Det är skrämmande att människor kan försvinna så fort.
Jag vill inte lära mig att stänga av och glömma vad som varit av rädsla för att mista någon.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

(Jonas Gardell; En komikers uppväxt)