Magdalena

Jag är lågmäld. Mitt i natten vaknar jag av att täcket hamnat på andra sidan sängen. Min hud är kall och knottrig men någonstans inom mig vet jag, att om jag somnar om kommer jag vakna varm igen.
På väg hem. Jag funderar över människor och livsöden. Ibland kan det tyckas märkligt att något så vackert kan få en att känna sig så nedstämd. 
     Relationer med människor är svåra. Inte för att det är svårt att hitta något fint, för världen är trots allt fylld av vackra människor, utan för att man är så djävla rädd för människor. Deras oförutsedda reaktioner ger mig spänning och ångest på samma gång. Deras hämndlystenhet och avundsjuka, och min osäkerhet. 
Jag hatar att behöva vända mig om varje gång jag går hem, bara för att se om du är bakom mig. 

Jag är lycklig! Jag lägger mig sent, men tänker inte ens på att klockan är strax efter midnatt och ska upp fem timmar senare. Bara tanken på att få somna bredvid dig, få känna din lena hud mot min och lukta på ditt nytvättade hår ger mig rysningar ända in i själen. Att få leva mitt liv med dig gör mig varm och lycklig. 
Jag behöver inget täcke, du värmer mig bra på nätterna. 
     Allt detta, är bara så fint. 
Du är fin.