Det som var nu
Fredag kväll.
Jag tänker på tiden som gått. Min bästa vän ringde mig idag från Nepal. Dolt nummer. Hon fick mig att känna något, vet inte vad det var. Jag fick en känsla av tid som passerar, dagar och nätter. Ensamma och tillsammans med någon. Ibland någonstans där mitt emellan.
Jag har träffat så många människor i mitt snart 25-åriga liv. Människor så olika varandra. En del har jag bara träffat en gång men som gjort stort intryck på mig. Andra jag levt med i år som känns så avlägsna men ändå så nära. Människor jag delat allt med, som en dag vaknade upp och valde att gå en annan väg utan mig. Det känns hemskt och befriande på samma gång att människor kan försvinna så fort. Det känns.. ensamt och förtvivlat med jämna mellanrum. Men jag tänker ofta på dessa människor. Jag undrar hur de har det, vad de gör och om de någonsin tänker på mig. Jag undrar om jag gjort någon inverkan i deras liv.
Jag minns mitt liv tillsammans med Ida, det var verkligen spännande men tragiskt på samma gång. Mörka nätter, cigarettfimpar, tetravin och en del ångest skulle nog lättast förklara allt. Och en massa människor. Jag minns vad vi oftast pratade om. Livet. Mening. Människor. Kärlek. Idag vet jag inte om jag vet särskilt mycket mer, men jag har nog blivit lite lugnare. Mina andetag känns renare och klarare och tankarna känns också för det mesta klarare. Men vissa stunder undrar jag var allt tagit vägen. Människor, känslor och livsöden. Det känns så meningslöst ibland.
Jag tänker ofta på vad mitt liv vore utan någon att dela det med. "Happiness only real when shared". Vad vore jag utan någon att vakna för? Någon att sakna, finna trygghet i. Vem är jag utan du? Utan Du, intet Jag.
Men jag försöker finna meningen, en strävan, ett mål. Ett ljus där framme någonstans, utan att blicka tillbaka.
Jag vet vad jag behöver och vad jag strävar efter. Everything becomes easier with practise, almost everything.
Nåväl, tillbaks till min vän som ringde. Där satt jag i en del av världen och hon i en annan. Hon sa att hon saknade mig och tänker på mig ofta. Det fick mig att inse något om människor. Kanske vi inte förändras så mycket egentligen. Vi är dem vi är, på gott och ont. Det som varit, det som kommer och det som är nu. Allting kretsar runt någon slags kärna, sanningen. Dem vi är, dem vi undviker att vara och dem vi alltid strävar efter att vara. Oavsett yttre händelser.
"Some people feel like they don´t deserve love. They walk away quietly into empty spaces, trying to close the gaps of the past."
Jag tänker på tiden som gått. Min bästa vän ringde mig idag från Nepal. Dolt nummer. Hon fick mig att känna något, vet inte vad det var. Jag fick en känsla av tid som passerar, dagar och nätter. Ensamma och tillsammans med någon. Ibland någonstans där mitt emellan.
Jag har träffat så många människor i mitt snart 25-åriga liv. Människor så olika varandra. En del har jag bara träffat en gång men som gjort stort intryck på mig. Andra jag levt med i år som känns så avlägsna men ändå så nära. Människor jag delat allt med, som en dag vaknade upp och valde att gå en annan väg utan mig. Det känns hemskt och befriande på samma gång att människor kan försvinna så fort. Det känns.. ensamt och förtvivlat med jämna mellanrum. Men jag tänker ofta på dessa människor. Jag undrar hur de har det, vad de gör och om de någonsin tänker på mig. Jag undrar om jag gjort någon inverkan i deras liv.
Jag minns mitt liv tillsammans med Ida, det var verkligen spännande men tragiskt på samma gång. Mörka nätter, cigarettfimpar, tetravin och en del ångest skulle nog lättast förklara allt. Och en massa människor. Jag minns vad vi oftast pratade om. Livet. Mening. Människor. Kärlek. Idag vet jag inte om jag vet särskilt mycket mer, men jag har nog blivit lite lugnare. Mina andetag känns renare och klarare och tankarna känns också för det mesta klarare. Men vissa stunder undrar jag var allt tagit vägen. Människor, känslor och livsöden. Det känns så meningslöst ibland.
Jag tänker ofta på vad mitt liv vore utan någon att dela det med. "Happiness only real when shared". Vad vore jag utan någon att vakna för? Någon att sakna, finna trygghet i. Vem är jag utan du? Utan Du, intet Jag.
Men jag försöker finna meningen, en strävan, ett mål. Ett ljus där framme någonstans, utan att blicka tillbaka.
Jag vet vad jag behöver och vad jag strävar efter. Everything becomes easier with practise, almost everything.
Nåväl, tillbaks till min vän som ringde. Där satt jag i en del av världen och hon i en annan. Hon sa att hon saknade mig och tänker på mig ofta. Det fick mig att inse något om människor. Kanske vi inte förändras så mycket egentligen. Vi är dem vi är, på gott och ont. Det som varit, det som kommer och det som är nu. Allting kretsar runt någon slags kärna, sanningen. Dem vi är, dem vi undviker att vara och dem vi alltid strävar efter att vara. Oavsett yttre händelser.
"Some people feel like they don´t deserve love. They walk away quietly into empty spaces, trying to close the gaps of the past."
Kommentarer
Trackback
