Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skriver i Aftonbladets debattartikel om muslimerna som "det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget."
Åkesson beskriver muslimerna kortfattat på följande sätt:

* Muslimerna, i synnerhet muslimska män, är överrepresenterade bland förövarna för våldtäkter i Sverige.

* Islam beskrivs av Åkesson som en "våldsreligion" där man "saknar allmänmänskligt kärleksbudskap".

* Den höga massinvandringen av muslimer beskrivs som "ett hot mot Sverige".

* "Rotlösheten" hos svenska ungdomar gör att man i större utsträckning söker sig till radikaliserande inriktningar inom islam.

Vad som kan vara intressant att poängtera är att Åkesson dragit liknelser mellan Islam och nazism men även kommunism.

Vad som är typiskt för Åkesson, förutom det faktum att han saknar all uppfattning om vad medmänsklighet innebär, är hans stigmatiserande bild av islam som en homogen grupp. Att islam dessutom saknar allmänmänskligt kärleksbudskap skulle enligt Åkesson bara innebära att fler begår våldtäker och därmed förstör vår svenska "idyll".
Att Åkesson hävdar att islam är en "våldsreligion" måste innebära att Åkesson har läst varenda sida i koranen. Redan där faller hans argument.
Vad beträffar diskussionen om "massinvandring", känns den något överflödig. Känns det inte som en självklarhet att ett land som Sverige med alla dess resurser och utrymme även borde ta emot och hjälpa de som behöver hjälp? Detta borde såklart gälla för alla länder i den mån de kan.

"Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa."

Det finns två intressanta begrepp i Åkessons citat. "Andra och tredje generationens invandrare". Så om min pappa råkar vara född i ett annat land, är jag då automatiskt inräknad i "invandrargruppen"? Inte för att man på något vis känner någon samhörighet med den bit mark ens föräldrar (och ännu mindre farföräldrar) råkade födas i, men det känns som det är oviktigt i detta sammanhang. Det viktigaste för Åkesson verkar vara att placera alla (även mina kommande barn, dvs. den tredje generationens invandrare) i något slags utanförskap. För summan av kardemumman blir ju, att ju fler som tillhör "de andra", dvs. "hotet", blir det lättare för Åkesson att rättfärdiga sina argument och framför allt sin invandrarfientliga politik.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilka som anser sig passa in i Åkessons beskrivning av Sverige och den svenska Astrid Lindgren-idyllen. Visst, är man född i Lönneberga i ett rött hus med vita knutar och heter Andersson i efternamn är det kanske lättare att känna igen sig. Men någonstans undrar man ändå vad som hände med moralen. Och framför allt ansvaret för andra individer och inte bara sig själv. Nu är det inte bara individernas framgång som spelar någon roll. Nu ska vi gadda ihop oss och bekämpa de onda krafterna som kommer "utifrån". Är det inte islam så är det bidragstagare eller missbrukare. Så länge man har någon att skylla på.
Men frågan -som enligt mig har ett självklart svar är - vem är det som är terrorist egentligen? Åkesson eller muslimerna?

Länk till debattartikeln som diskuterats finner du här.

Det sägs att när man når en viss ålder förändras ens perspektiv på livet, på sig själv och på relationerna man har omkring sig. Kanske blir man mer benägen att förlåta, men framför allt att förstå människors medvetna och omedvetna val som skapat konsekvenser för omgivningen. Själv så tror jag att det är svårt att leva ett helt liv utan att förändra sin världsbild, sina värderingar och sitt synfält. Som människa växer man trots allt varje dag.
Det var längesedan jag såg henne nu, A. Hon och jag var mer lika än vad jag vågat hoppas på. Förutom blodsbanden fanns där ett outtalat band som hon och jag skapat efter år av misär och skratt.
Jag minns när vi var ute med hundarna i skogen. Miljön där var så talande på något vis, träd efter träd. Inga människor kunde skådas, bara milslånga vidder och ett fåtal fåglar som flög vid trädkronorna. Samtalen var ytliga och djupa på samma gång, existens mötte estetik. Vi drog slutsatser om världen, om människor och om oss själva. Självklart visste vi vad som var fel, och hur det skulle lösas. Vi brukade sätta oss i ett av skjulen på fotbollsplanen. Det var på den tiden då jag rökte. Jag minns att jag beundrade henne för hennes sätt att tända cigaretten på. Det var något med munnen och de djupa andetagen som fick mig att känna mig lugn.

Jag minns när vi låg uppe i hennes rum på ovanvåningen. Hon hade en tvåsitsig soffa som stod intryckt i ett av hörnet av rummet. Där låg hon på rygg med benen uppe på ett av armstöden. Jag brukade ligga i sängen, eller på golvet. Precis som ute i skogen, pratade vi om livet, om människor och om oss själva. Jag minns att jag kände samhörighet, men jag var nog lika rädd då som jag är nu.

Plötsligt hände något i hennes liv, något som alltid funnits där men som av någon outgrundlig anledning förvägrats ge sig uttryck. Hennes ångest och rädsla lyckades på något sätt ta övertag. Det var så mycket som förändrades, och samtidigt visste jag att det alltid funnits där inuti henne. Jag förstod så väl när hon berättade. Vi delade ju trots allt samma tankar.
Idag vet jag inte var hon är. Jag har försökt släppa det och släppa henne. Men det är svårt att glömma någon som man levt ett helt liv med. Någon som är som man själv är. Jag är inte arg eller bitter. Jag saknar henne varje dag, men saknaden känns inte bitter. Jag måste försöka förstå henne, även om hennes val har sårat många omkring henne. Jag vägrar att tro att hon är elak rakt igenom, för jag har upplevt så många fina stunder tillsammans med henne. Jag minns ett sms hon skickade till mig. "Jag älskar dig, m. För att du är du, och för att jag är jag. /A."
Det är skrämmande att människor kan försvinna så fort.
Jag vill inte lära mig att stänga av och glömma vad som varit av rädsla för att mista någon.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

(Jonas Gardell; En komikers uppväxt)

Jag är lågmäld. Mitt i natten vaknar jag av att täcket hamnat på andra sidan sängen. Min hud är kall och knottrig men någonstans inom mig vet jag, att om jag somnar om kommer jag vakna varm igen.
På väg hem. Jag funderar över människor och livsöden. Ibland kan det tyckas märkligt att något så vackert kan få en att känna sig så nedstämd. 
     Relationer med människor är svåra. Inte för att det är svårt att hitta något fint, för världen är trots allt fylld av vackra människor, utan för att man är så djävla rädd för människor. Deras oförutsedda reaktioner ger mig spänning och ångest på samma gång. Deras hämndlystenhet och avundsjuka, och min osäkerhet. 
Jag hatar att behöva vända mig om varje gång jag går hem, bara för att se om du är bakom mig. 

Jag är lycklig! Jag lägger mig sent, men tänker inte ens på att klockan är strax efter midnatt och ska upp fem timmar senare. Bara tanken på att få somna bredvid dig, få känna din lena hud mot min och lukta på ditt nytvättade hår ger mig rysningar ända in i själen. Att få leva mitt liv med dig gör mig varm och lycklig. 
Jag behöver inget täcke, du värmer mig bra på nätterna. 
     Allt detta, är bara så fint. 
Du är fin. 


    

Det är så svårt men samtidigt så lätt
att känna frihet
Jag vill vara en sån
som bara lever där jag är för stunden
En sån som tänker och andas på ett alldeles klart sätt.
Jag vill vara en sån som bryr mig om andra
en som aldrig hittar fel i dom jag möter
jag vill vara öppen och kärleksfull
även om jag inte alltid finner någon mening i det

Jag vill aldrig mer känna mig ensam
jag vill känna att jag har människor omkring mig som finns för mig
precis som jag finns för dom
jag vill kunna kasta mig ut i det okända utan att känna
bitterhet
ängslan
och förtvivlan

Jag vill orka tänka bra tankar
inte bitterhet
jag vill finna mening och mål
men även struktur.

Jag vill vara glad för att ha blivit den jag är
jag vill kunna ta ett djupt andetag
och känna att luften är klar och ren

jag vill kunna se allt i sin skönhet,
för vad det är.

Idag, imorgon. För alltid.